Du är mitt allt.blogg.se

Igår lördag var det 1 vecka sen vi skrev på papperna. Hela den veckan har jag mått ren skit. Inget har riktigt fungerat.. När man mår skit i kroppen så blir psyket skit och mår man skit psykiskt så fungera inte kroppen.

Under denna vecka har jag verkligen vänt och vridet på allt vi gått igenom och alla dessa år vi varit tillsammans.
Jag hade en fruktansvärd ångest inför helgen. Barnen skulle åka bort och vi skulle bara vi. Jag har trippat på tå och mest dragit mig undan. Jag stängde av allt med känslor och bara gick på automat gjorde det nödvändigaste. Fredagen var krystad och inte mycket annat än fixa middag sen bara väntade jag på att få sova för både psykiskt och fysiskt var jag på noll.

Var och träffade läkaren på fredagen och en ny medicin för att få må bättre psykiskt. värt ett försök både få mindre värk och med det få må bättre psykiskt.

Sen kom lördag! 1 vecka och jag försökte undvika och bara vara det som gick. Men till slut kom K och började fråga om jag verkligen ville skilja mig
- Ja, som det är nu så vill jag det.
Vi pratade en del och han visste inte hur han skulle vara eller göra som mot mig. Han vill inte skilja sig. Han frågade hur vi skulle göra som,
1. bara låta det bara vara och avsluta det hela.
2. försöka få ett bra avslut och gå isär.
3. Försöka ge det ett försök fram tills prövotiden och han tar vara på denna chans, jag sa även om det är saker han vill att jag jobbar och gör en förändring.

Båda skall försöka jobba på förhållandet. Jag tycker inte om att bara ge upp utan vill ge det en chans.

Jag är så sjukt förvirrad. Jag lyssnade på honom och han lyssnade på mig. Vi pratade om mycket och det kändes verkligen som han menade och jag såg sorgen i hans ögon och han har verkligen mått skit.
jag sa till honom att den dagen vi gifte oss var den första gången jag ville gifta mig. Den stora och starka betydelse har jag när det gäller mig och giftermål. Jag såg en framtid på oss två.

Jag är fortfarande sjukt slut. all min motivation och den lilla energi jag hade för studierna är slut. jag kommer inte klara de som är obligatoriskt och det känns rent skit.

Beslutet som jag tog i lördags så ger jag honom en sista chans,

Ännu en dag har gått och jag mår bara skit. Jag har försökt göra saker för att slippa tänka på studierna men när K kommer hem så knyter det sig i magen och jag vill bara att dagen snart ska ta slut. Pratade med min ssk idag. Jag är helt slut psykiskt. Hon satte ord på de känslor jag känner.
Jag befinner mig i en kris inom mig själv och hon frågade hur långt det hade gått papper skrivna och avgiften betald. Detta är ett av de svåraste besluten jag har tagit. Jag är så förvirrad i mina känslor.

På ett sätt vill jag ge detta en sista chans och se om han kan göra en förändring ist för att ge upp de år vi varit ett par.

Men frågan är om han verkligen inser faktum att det är så små förändringar.
Jag vill inte att de ska bli helg imorgon för nu i helgen åker barnen bort över helgen och K är hemma hela dagar. Känner bara en klump i magen för jag orkar inte med hans spydigheter när man försöker prata med honom och då är det inte lätt att bemöta på ett bra sätt.

I morgon kommer han vara hemma hela tiden, jag ska till läkaren och jag hoppas verkligen vi kommer fram till någon bra lösning på min hälsa. Han är en av de bästa läkare som jag träffat på många år.
Har bara sagt till två av mina nära vänner om detta, jag har inte ens berättat för mina föräldrar.
Jag kunde aldrig i min värld kunnat föreställa mig de enorma känslor som sköljs över en. Jag vet inte vilket steg känsla som jag måste reda ut först.

Jag önskar att det fanns en enkel lösning och att det inte skulle vara så påfrestande psykiskt. Det är som bomull i huvudet och jag tappar ofta tråden när man är i ett samtal tex i tele/mobilen. Glömmer tider och vissa gånger till och med olika möten..

på ett sätt innerst

En tung förmiddag och jag vill inget mer än annat att få denna dag ska vara slut. Idag är jag helt ensamen men jag kan inte få något gjort med mina skrivuppgivter och upsatts. Allt är som ett töcken. Det gör så jävla ont hela situationen. Egentligen finns det inget som binder mig till där vi bor. bara man är klar med studierna så kan jag kanske börja söka  mig närmare mina hemtrakterna. På grund av hans sjukdom så har han isolerat sig och när jag tidigare var jätte social och älskade umgås med vänner och lära känna nya. så var det i början men mer och mer försvann detta. så nu är det väldigt isolerat, jag har mina vänner som jag umgås med till och från. Jag vill ha tillbaka mitt sociala liv.

 

Det är inte bara att gör tvärtemot han vill när det gäller att bjuda hem vänner. så fick acceptera detta till en viss del.

 

Såg även idag att avgiften till tingsrätten är dragen och det känns mer och mer definitivt vad som kommer ske. men det är så sjukt mycket känslor inom mig och jag vet inte riktigt vad det är jag känner.

Vi pratar de nödvändigaste. 

Har slutat säga gonatt, alla fysisk kontakt är borta, tidigare när vi sa go natt sa vi "älskar dig" de orden är borta. säger varken hej eller hejdå när vi ses eller skall gå. jag har totalt stängt av mig känslomässigt när vi är under samma tak. de kan vara fjantigt, konstigt, knäppt...

Men ska jag orka måste avsluta med ge bekräftelse mm....

Det är inte bara en som ska bygga upp förhållandet utan man gör det tillsammans.

 

Det jag alltid har sagt och står för är i ett förhållande måste man prata med varandra och komma fram till gemensamma beslut eller att kompromissa för man kan inte tycka lika varje gång. jag försöker så gott jag kan men även om jag inte håller med vissa gånger när det kanske gäller barnen så finns jag där ändå och stöttar upp honom. 

Det vi tog upp på ett samtal på terapi kan vi kalla det. jag förklarade som här ovan hur jag gör för att stötta upp.
Men när frågan komm till K fick de till svar att antingen säger han "jag håller inte med" men ingen förklaring eller kommer med förslag. Håller han inte med så kan det uppstå många situationer när han kan "skälla2 på mig framför barnen. Detta har baren förståt och kör mycket av detta för att pappa ska försvara dem och skälla mer på mig.

Sen är det tystnaden. Jag känner ofta att K backar inte upp mig, så antingen får man höra "jag håller inte med". När det gäller även tystnaden så fick jag veta att när detta sker han tycker jag gör fel.

dessa två ske varje dag.

När vi satt på samtal när han hade sagt detta ställde jag frågan

Då måste jag göra en jävla massa fel varje dag, fick till svar JA.

 

Jag hade aldrig känt mig så kränkt, jag viste inte riktigt vad jag skulle göra. ta av mig ringarna och kliva upp och gå därifrån, bryta ihop. jag kände mig så fruktansvärt förödmjukad. detta sårade mig så in i helvete och detta kommer ta tid att läka. det gör lika ont idag som den dagen.

 

Han fick mig att känna mig totalt värdelös, ok då spelar det ingen roll vad jag säger eller gör så är det fel i hans ögon. Jag måste isf bli en mirakel kvinna om ens det skulle räcka.

 

Det värsta problemet i detta och under flera år hur många chancer jag gett honom och förklarat saker så är hans största problem han vill varken prata eller kompromissa och detta är en viktig del att kunna när man lever tillsammans med någon, som familj.

 

Jag kan använda mig av elaka ord, komentarer, påhopp med mera så jag har mina skavanker åxo. så vi är nog lika duktiga på att kasta skit fast på olika sätt.

 

Jag vill känna mig älskad för den jag är och få känna värme å omtanke. 

 

Vill inte gå runt och må så här, det tar så sjukt mycket på krafterna och kan knappt prata logiskt i telefon.

Jag orkar inte med så mycket mer, jag vill kunna vara glad och sprudla som jag annars brukar göra. Det vrider om i magen så fort han kommer hem och samma sak när man vaknar. Det är skönt på ett sätt att kunna få vara helt själv. men de är så få timmar och det är lätt på ett sätt när barnen är hemma. man hamnar inte i lägen där vi måste hela tiden prata med varandra.

 

Men redan nu har jag sån jäkla ångest och magen är helt ur funktion. Det kommer bara vara vi två hemma i helgen och jag vill verkligen inte vara ensamen med honom, jag orkar inte med att försöka vara glad eller positiv. Vet att de kommer försökas pratas och jag orkar inte ta det i helgen när jag måste få fokusera på skolan. jag kan själv inte rädda detta förhållande utan det krävs två. han har visat tydligt så jag kan bara acceptera det.

 

fort. ikväll

 

 

 

här kommer lite fakta om vad Latent misshandel innebär kort. Jag är emot all misshandel, Jag anser att det är noll tolerans mot våld/misshandel/mobbing av alla slag.

 

Vi kommunicerar med kroppsspråk, tonläge och ord. Psykologen Albert Mehrabian gjorde en studie 1967 och kom fram till att 55% av kommunikationen sker genom kroppsspråket. Enligt Mehrabian sker 38% av kommunikationen genom tonläget och bara 7% genom orden.

 

Detta har ifrågasatts under senare år, men jag är helt övertygad om att orden ofta har väldigt liten betydelse i många sammanhang och att kroppsspråket är oerhört viktigt. Har du någon gång hört din partner säga: "Jag är inte arg, det är DU som är konstig!" eller liknande medan hela kroppen har uttryckt ilska? Då förstår du vad jag menar.

 

Latent betyder dold, gömd, slumrande, inneboende. De orden ger kanske en bättre bild av det latenta våldet. Latent våld är en stark ilska som är inbunden men som visar sig i kroppshållning och kroppsuttryck. Den skapar rädsla hos partnern som upplever en känsla av hot av våldsamma konsekvenser. Kroppshållningen eller blicken sprider en känsla av rädsla och du avslutar kanske din konversation eller backar i det du hade tänkt ta för dig.

Även om det nu har varit lugna dagar så märker jag redan nu att hans energi börjar ta slut. Man kan inte ens ställa en fråga så blir det fel och han blir tom i blicken. Dessa stunder sjukt svåra att hantera för man vet inte hur illa hans beteende kan bli som, ska man fly hemmet eller kan det vara lugnt så man kan vara hemma. Men även tunga dagar kan finnas ljuspunkter.

Delade på täcket en stund och de gav så otroligt mycket med bara närhet. Det är en hård vardagen men man får försöka ta vara på de små positiva bitarna.

 

Detta är min verklighet och jag önskade fanas bättre resurser med att hjälpa oss anhöriga men de skall funka på så otroligt många plan samt att DEN SJUKNE MÅSTE GÅ MED PÅ VÅRDPLANERING, MEDICINERING ETC. en jävligt påfrestande kamp för det skall bli rätt vård när de tappar sjukdomsinsikten.

 

Ni som läser min blogg ni får gärna skriva funderingar,

frågor etc. vill kunna hjälpa och stötta fler. STOR KRAM på er alla

Att vi har olika syn, regler, förhållningssätt, åsikter. Det som betyder mycket för mig är att ej spela ut varandra framför sitt/sina barn/barnen utan visa att man stöttar varandra och hjälpa varandra i olika situationer. Om man inte håller med om saker tar man det privat med varandra utan att barnen är med.

Jag kan respektera att vi har olika åsikter men även om jag inte håller med i val han gör tar jag det inte framför barnen utan tar det själv med honom. Det är inte lätt men jag gör det jag kan.

Oftast när det blir "tjafs" diskussioner med barnen när de gör revolt/protesterar så står jag ensam utan att ha någon som backar upp mig. att ha barn i trotsåldern är inte lätt, vissa dagar bättre än andra.

Fick ännu en gång svart på vitt att han anser att jag gör fel varje dag och det han gör är det enda rätta och som gäller.
Var på samtal för att stärka föräldrarollen genom "komet" jag tyder detta är ett bra redskap. Men jag vet och får även den responsen av dem vi pratar med att vi är bra föräldrar MEN det är oss problemet ligger hos.
Antingen när det är "konflikter" i vardagen så står han tyst eller så får jag höra att jag gör fel framför barnen och detta leder till kommentarer
- vänta tills pappa får höra detta
- vänta tills han kommer hem
- eller ropar PAPPA

Jag har underbara barn och ser positivt att de kan säga vad de tycker men samtidigt visar respekt för andra.
Detta är han som skapar dessa situationer, 

På samtalet idag tog vi upp regler, konsekvenser även problemlösningar och man gör att barnen är delaktiga och oftast i tonåren/mognaden på barnet/barnen.

olika bakgrunder och erfarenheter är både bra och mindre bra. Men det viktigaste är att barnen mår och har det bra.

Jag frågade när vi kom in på när det blir situationer där det är skönt att man backar upp varandra. 
Men när jag större delen känner mig utan stöd. 
Jag frågade rätt ut att
- Jag måste göra fel varje dag
Svaret: JA

Vad svarar man på detta?
Han säger aldrig vad han tycker, tänker utan är tyst.
Jag kände mig så jävla förödmjukad jag ville bara resa mig upp och gå därifrån. 
Jag vart tyst, jag visste verkligen inte vad jag skulle bemöta detta. Jag ville bara bryta ihop.

Innan vi avslutade detta möte tog de upp att problemet är mellan oss och skall man ta upp "eldklot" som man kan säga är att man först börjar förklara hur man själv känner om situationer och hur man mår av det.

Inte kasta ur sig
- jag tycker Du gör si och så, det är fel

utan man berättat hur man själv känner, upplever.

Tidigare tog jag ofta upp vad jag ansåg han gjorde. Men jag lärde mig att använda mig av ordet VI och jag önskade en förändring, tex

Vi kanske borde göra så här eller kanske så där, Jag hade olika förslag och att vi gjorde det tillsammans.

Det vart en skillnad.

När vi satt i bilen kunde jag inte hålla tårarna tillbaka, jag kan ta mycket skit och negativt. Men när det kanske är 1% av 100% på 1 vecka så orkar man inte med mycket. Samt att jag tar mer när jag ser till hans sjukdom.

När man känner att det börjar bli bättre så slår han undan benen på en. Det jag fick till svar i bilen

- förlåt, det var inte meningen att göra dig ledsen.

Detta ord börjar bli till vardagsspråk.
När vi kom hem sa jag det att säger man ordet "förlåt" för ofta tappar det innebörd/mening.

sista veckorna har varit psykiskt utmattande, jag har ifrågasatt mig tusen gånger om jag verkligen älskar honom och kommer lika som jag vilja arbeta på att ha det bra.

Planen var att få några dagar när barnen skulle åka bort, såg framemot detta, Men nu känns det mer som negativt/jobbigt på ett sätt vore det skönt att ha dem hemma.

En annan sak som sårar som detta var inte nog idag.

Han säger att han är tacksam för det får och uppskattar det. Jag hade nu under en tid sökt efter en Android klocka och kände att jag hade hittat en bra som hans önskemål. den kom idag och jag var verkligen nöjd med denna överraskning. det sket sig också.

Köper jag kläder så får jag höra negativt, samtidigt säger han att han uppskattar det han får. Vi lär barnen att vara tacksam för det man har och får.

Jag tänker verkligen efter och försöker men jag har insett idag att det spelar ingen roll vad han får, även om det är en påse ostbollar eller kalsonger. rent jävla kasst så är detta min verklighet.

Jag har mina skavanker och knasiga sidor, jag är absolut inte perfekt och kommer aldrig bli det, Jag vill inte vara perfekt!

 

jag vill få känna uppskattning, värme, omtanke och kärlek. Man ska inte behöva be och verkligen säga rakt ut att detta önskar jag få känna från den jag lever med.

 

Att vara anhörig till en sjuk är vissa dagar ett rent helvete. Jag hatar verkligen denna sjukdom och vissa gånger maktlösheten detta medför.

Var ett tag sen jag skrev och det har varit många dalar men än kan det komma positiva händelser/glimtar.

Jag ser förändringar går sakta fram. den första fasen har lagt sig och nu är han inte våldsam som under den första tiden. Nu har det lagt sig men nu har det kommit till den stunden sakta tappar han sjukdomsinsikten. De episoder som är nu tar hårdare på mitt psyke och än så länge går det bara ut över mig. Det är sjukt många prövningar jag går igenom.
Kan kort säga att de senaste 2 veckorna har verkligen fått mig att fundera på om jag kommer orka gå igenom detta.
Tänk att den du delar ditt liv med dagligen när du pratar allmänt eller pratar om dagens middag, allt som gäller barnen som man måste prata om. Vi som par och tex framtid så får det ena spydiga svaret efter det andra och jag lovar dig hur jag än lägger fram det så får jag spydighet.

På alla hjärtans dag fick jag veta att den dagen har ingen betydelse för honom inte ens en tanke fick jag eller kram. bara en kram/puss hade gjort min dag. jag ordnade lite gott som han tycker om och letat fram ett riktigt gott recept för att göra det extra mysigt men jag tappade allt. så jag sa att han kunde ha sagt det tidigare så behövde man inte känna sig mindre värd är 'kattpiss".

Jag valde att ta ett steg bakåt under kvällen på lördagen 14/2 och undvika alla situationer där det kunde uppstå diskussioner eller spydiga svar tillbaka.
det som gör det hela värre är att ett av våra barn har tagit efter sin pappas beteende mot mig de är inte lätt att bemöta det i vissa stunder men jag gör mitt bästa som mamma. när yngsta barnet grät lite av trötthet och jag skulle natta fick jag ännu en spydig kommentar och det är ren elakhet som kommer ut. Blev så otroligt sårad, jag grät för jag kände mig fruktansvärt krängt och visst liten gnutta avundsjuka när man ser de i sin närhet vad som sker på denna dag.
Vart inga många timmar sömn men många tårar och en fundering på vad kan jag ändra detta och få det bättre.
Så på söndag gjorde jag allt för att det inte skulle kunna bli en situation men det spelade absolut ingen jävla roll hur jag gjorde och hur ödmjuk, vänlig ton, jag gjorde precis allt i min makt jag kunde men jag fick spydigheter och de var verkligen elaka kommentarer.

Försökte prata med honom på kvällen och han erkände att han gjorde det på rent vilje. Jag trodde jag skulle rasa ihop. ahr aldrig känt mig så förnedrad som dessa 2 veckorna.

Jag kan göra det väldigt enkelt och bryta upp och starta om utan honom. Men det är inte så enkelt som de kan låta.
Sedan lördagen har jag för att hålla ihop stängt av allt känslomässigt bara för att kunna samla kraft och försöka hitta en bra lösning på dessa episoder. Jag hoppas att träff men en väldigt duktig läkare inom detta område kan kunna svara och hjälpa så det går att hantera dessa episoder. För när detta sker är det inte min man utan det är "sjukdomen" som träder fram och det värker i mitt hjärta för på nått sätt finns kärleken för honom.

De som drabbas värst i denna sjukdom är inte den som insjuknar då de efter en tid tappar sjukdomsinsikten och det blir en vardag för dem. Men för oss som är anhäriga får bära på störta stenarna och som får ta alla smällar. Det tar fruktansvärt på en psyke när man ska ha koll på allt som rör familjen, hem, skola, tider. Man måste ha ett jäkla hästminne och nästan bli ett kontrollfreak för att kunna rodda sig själv + alla andra i familjen.

 

Just nu hoppas jag på att det finns något som iaf kan lindra och hjälpa oss alla.

Mycket har hänt och jag vet inte längre vart jag skall vänta har vänta på att en läkare ska ringa eller ssk. Det har gått 1 vecka sen jag skrev ett mail till dem och inget svar. Vår situation funkar inte får vi inte den hjälp och om inte de fattar att de kan inte säga till Kalle att du har en lättare depression och det finns medicin men vi vet inte om den kommer hjälpa men så är det med ALL medicin man vet inte förr man har gett det ett försök eller testat en annan. Men för en som är sjuk och INTE vill ta medicin så är ju valet enkelt,
- Jag har ingen medicin, hoppas depressionen får över det är ju snart sommar och de blir mindre på jobbet.

hmm, det resonemanget köper jag inte då jag själv vart deprimerad och man skall försöka få hjälp i det tidiga skedet så de ej blir förvärrad och man blir sjukare, detta medför att de kan ta längre tid att komma tillbaka....

Men men, Jag har inget val längre, ta över ALLT här hemma och ha en man som är ett "Hemma svin och borta Fin" underbara liv.

Jag vill inte leva detta liv! Jag önskar på ett sätt det var en annan väg för mig. Men samtidigt hade jag inte haft våra underbara barn vid vår sida. Men bara den delen är tuff. Detta är värre än att vara ensamstående för nu slås jag DAGLIGEN mot alla "regler", strukturer, vad som är rätt och fel. säger mamma nej på rätt grunder så går man till pappa och då säger han JA oavsett om de är inte lämpligt/fel tid.

Kärleken som fanns när vi träffas är inte på samma nivå idag, vi har förflyttats framåt i 50 år i tiden. nu gäller trygghet, ekonomi, hälsa och min egna kamp att hålla familjen ovan vattenytan och försöka bygga upp det jag längre fram kommer stå ensamt med. Jag hoppas att det finns ett fungerat nätverk för barnens skull och det finns dem med stort hjärta vid deras sida. För idag är inte de många och tyvärr så kommer de som gör oss illa gång på gång avvecklas för det räcker nu med det negativa. Mina barn behöver all positiv energi de kan få.

Just nu är inte jag hel på någon fläck, jag har 3 jobb, familj, 2 skolor som jag pluggar med, hus och allt där. Sommaren kommer och listan på allt som MÅSTE göras kommer vi inte ens hinna.

Vissa kvällar vill jag bara ge upp, packa mina väskor och fly långt bort. Men det löser inget de blir nog bara värre. Men jag vet att det finns dem i vår omgivning som skulle jubla om jag försvann, de har använt sociala media för att gå ut och önskat livet ur mig efter jag lyckats komma tillbaka från ett kort besök på andra sidan men det var inte min tur denna gång, Det som kändes var att de önskade att mina barn, min man skulle få aldrig se mig, höra min röst eller få känna mina kramar och det finaste orden ett barn kan få höra från sin mamma - Jag älskar dig *namnet på barnet*

Hur kan man vara så grym och vilja ta ifrån ett barn detta som?
det finns ingen jävla logik i detta. Även om jag inte gillar en person/förälder så skulle jag ALDRIG önska att detta barn skulle bli utan sina föräldrar, en normal människa gör inte så mot ett försvarslöst barn.

just snurrar allt i huvudet och det blir bara en massa ord, jag vill bara få lätta mitt hjärta och kunna om en stund få kunna krama om mina barn och min älskade Kalle.

Kärleken är det mäktigaste och starkaste vi upplever under vår tid <3

Ja, Tiden har även sin tid i allt detta och det börjar nu kännas både i kroppen och även djupt in i själen. Jag kan inget göra åt allt detta. Jag ändrar och kommer på flexibla lösningar som ska vara enkla och varierande och få fram det lilla extra lilla positiva för B1 & B2 som vi alla älskar över allt annat. Vi har starka och väldigt duktiga barn som även ibland kan driva en till vanssine but that`s true love. Jag vet nu och även ser hur han plågas av allt som händer Kalle genom detta. Idag såg man tydliga reaktioner på sjukdomen och då förstod jag att ännu ett steg närmare. jag ser på honom att snart är de en nära kollapsar och då kommer de bara gå utför totalt..... Jag önskar jag kunde trolla att det skulle finnas ett sätt att både lindra och bota redan från fosterstadiet men skulle vilja våga den risken om de inte skulle funka.

 

 

 

Må kärleken bara få växa sig starkare och en ännu finnare innebörd i vår familj. För mig är KÄRLEKEN det viktigaste för de är något vi har nära oss varje dag ♥♥♥

Jag vet inte vart jag ska få ordning på allt när inte batterierna inte längre orka laddas om när man inget positivt från maken.

jag är hemsk
oroa mig för mycket
onödigt med extra möte med skolan (jag vill gärna få koll på läget å veta så B1 klarar sig bra i skolan och har ingen lust att vänta en termin innan man får vete. men min make rycker det är onödigt. B1 ligger efter enligt förra å jag hoppas det går till sig om inte kommer hon ligga dubbelt efter och det är värre att få ordning på de hela då. men varför var jag så dum och tog upp de då jag inget gehör får från maken...

Jag har sån jävla lust att skita i allt och han får bära ansvaret men jag vet att det skulle inte gå...

Jag vill finna min inre styrka och kraft att orka allt detta helvete för de är just det de jag kallar det för jag är fast...

Ja, det enklaste i en vardag kan bli fel. Bara att försöka strukturera upp en bra plan för läxan barn kan få av skolan kan totalt skapa kaos. Det kan bli så fel att barnet kommer i kläm. Hur jag än vänder och vrider med enkla förklaringar så når jag inte fram. Det är stop medan B1 förstår och det går hur bra som helst när jag tar över hela rollen som förälder och gör läxan tillsammans. För barnen går först för mig/oss så det är bara att svälja ALLT hålla sig lugn och harmonisk så B1 kan få en lugn stund med sin läxa. Medans B2 får leka med pappa.

Det går att lösa men det blir dubbelt så mycket för mig. Som om detta räcker på vardagen men det gör de inte. Det är att när man ska prata om vardagliga saker och ta upp viktiga saker så möts man av en nonchalans som ej går att beskriva. Jag står och pratar och försöker få en smula kontakt men märker att jag når inte fram.

Det känns verkligen och det gör så fruktansvärt ONT för jag vet att detta är bara början och det kommer INTE bli bättre utan bara värre för den tid som kommer och jag önskar att det fanns en liten gnista av hopp att det fanns en metod i framtiden men tyvärr, Det är bara att gilla läget och göra det bästa av det vi har nu och försöka leva idag så långt det går.

Men ibland försvinner tankarna och man rusar i framtiden och allt som kommer ske och man kan inget göra mer att hänga med på resan. Men som en mycket klok kvinna har sagt till mig. Min chans kommer att komma åxo =)

Det gör riktigt ont och man känner sig som mest ensam. Vem ska jag gå till. Det finns en vän till mig som vet om detta men den vänskapen ska hålla många år och även skall räcka till dennes vänner och familj.

Efter middagen så kom det bara tårar och ingen reaktion absolut ingen. Så man på ett snyggt sätt försökte lämna köket för att slicka sina tårar. Men det känns och gör fruktansvärt ont. Just då önskade jag att nån kunde hålla om mig och säga att allt blir bra. Den enda reaktion när det gäller känslor är aggression och då får känna rädsla. Kommer det smälla nu är första tanken sen kommer nästa kommer jag kunna resa mig upp.
De gångerna kan jag säga att mobilen är nära och det händer man ringer för hjälp.

jag önskar, jag önskar. att det kunde vara dom "vanligt" men de blir det inte nu,kanske i framtiden. För man får en chans längre fram men då är man både klokare och men en tung erfarenhet mer i sin väska.

För att det ska bli lättare när jag skriver om min situation så kan jag döpa "Mitt allt" till Kalle... lättare att skriva med namn.

Skriver även så här. Jag skriver utifrån vad som händer, tycker och ta det för vad de är. Jag lever i en mardröm varje dag och det som gör ondast är att jag kommer aldrig att få vakna upp ur detta. Men jag lär mig se livet i ett helt nytt sken och tar det för vad de är.

 

 

Inom mig fanns hoppet att det kanske fanns bra hjälp att få här där vi bor och det har nog varit räddningen ibland för att orka med allt. Men idag kom maktlösheten. Där vi bor finns inget riktigt specialteam det enda inom sjukvården man får är via Psykiatrin för dem symptomerna som tillhör deras klinik eller neurologen. Det är det enda som finns för oss här. Jag frågade läkaren om det verkligen inte fanns något mer här. Svaret jag fick var väldigt enkelt ett stort och tydligt NEJ!

Så när vi verkligen behöver rätt vård/hjälp finns det inget utan det som är att hoppas att det går att få vara tillsammans hemma så länge det bara går för nästa anhallt är ett demensboende som är under all jävla kritik och där vi bor skulle jag inte ens vilja att min värsta fiende skulle behöva bo då de är dags när man blir äldre.

Bara detta säger hur maktlös jag verkligen känner mig nu. Vad kan jag hinna fixa, söka, ansöka, bråka om, Jag vill ta upp denna kamp om rätten till att ALLA ska ha RÄTT till lika vård oavsett vart i landet du bor så ska de inte vara någon skillnad bara för att du bor i Stockholm eller uppe i tex Boden. Det skall finnas resurser när vi blir sjuka/äldre och behöver vård. Men så är de inte och med denna regering så kommer det bara bli värre åh värre.

Det finns idag enbart 3 specialboende för dem med huntington sjukdom och det krävs god kunskap för att vårda dem lika så med tex dementa, det finns många fler. men nu talar jag om huntington. Ska vi sätta en kvinna/man i tex 45år på ett dement boende där snittet kanske ligger på 75år < ? jag skulle inte själv vilja hamna på ett sådant boende, jag ser det som kränkande och väldigt nedvärderande mot människans integritet/rättighet som individ.

Just nu är jag förbannad, arg, ledsen och full av maktlöshet. Men samtidigt börjar en glöd för kamp att tändas inom mig. Jag vet vad ordens makt kan leda till och hur farlig jag kan bli när jag vill nå mitt mål. Så en kamp kommer komma och jag vet mitt mål....


När jag skriver här utgår jag från mig och vår situation. Men en sak som jag tog fruktansvärt illa vid mig var när jag läste en artikel ang Huntington. Det var en familj som hade gjort detta test med moderkakan och det visade sig att fadern till barnet bar på genen Huntington, han hade inte ens utvecklat den på något sätt utan han bar på den. Redan här sa de att han VAR sjuk för han bar på genen.

Man kan bära på genen och sedan UTVECKLA sjukdomen
Man kan bära på genen och ALDRIG utveckla sjukdomen
Bär man på genen finns det 50% på att genen går i arv.

Men man är inte sjuk bara för man BÄR på genen UTAN det är
NÄR man utvecklar sjukdomen man är SJUK.

För mig som lever med en som har utvecklat sjukdomen känns det som ett jävla hån i ansiktet att bara för du bär genen är du inte sjuk. Man bör veta skillnaderna innan man går ut i artiklar i tidningar eller andra medier så inte det kan skapa förvirring och missvisningar i hur Huntingtons sjukdom fungerar som...

Du mitt allt och vårt liv tillsammans vet nu att sjukdomen är ett faktum och det vi gör att se vår tid

tillsammans försvinner sakta men vi får chansen att ta tillvara på alla goda stunder vi får tillsammasn och

bygga en massa minnen för oss och resten av familjen.

 

Jag viste då vi var hos läkaren vad han skulle säga det krävs mer än ca 30-40min för att märka det 

fysiskt när det gäller gång och motorik när man kanske har turen att komma bara till första steget i sjukdomen

men när vi gång på gång får bevishär hemma hur det ligger till vet vi vad som är faktum.

 

JA, det är nu sant MIN MAN KOMMER DÖ!!!!

HAN kommer dö före mig

Även de andra i familjen åxo.

 

Men vi kan kämpa mot allt det onda och sprida varje dag med positivism, glada minnen och drömmar

för våra liv är INTE slut, det är nu vi får chansen att börja leva på nytt med helt nya ögon och värderingar.

Hinna med barnens måste det går fort. och kanske jag får sovmorgon 15min. försöker ladda upp med positivitet till max för oss :) idag lär det vara träning på G och det skulle jag mer eller mindra behöva just nu för att batterierna laddade lite. tur de är jul barnen ha i tankarna medans vi ska frösöka rocka fett i helgen med pyssel och bak. ska snart ta tag i att skriva om sjukdom och all den fakata. löve and hugz

Det gör ont, Så jävla ont. Det går inte att förklara hur det känns. Inatt är det bara jag vaken resten av familjen sover helt ovetande om vad jag och mitt allt ska vara med om imorgon.

Då tar steget fullt ut och läkare av olika slag kommer kopplas in och spiralen tar sin början på allvar. Fram tills nu har vi väl levt i en förnekelse att det är inte så långt gånget eller det är inte dags än. Men nu går det inte att vänta längre och det känns som magen ska explodera nu.

Jag vet redan nu hur länge mitt allt har och det är inte många år har vi tur får vi mellan 10-12år tillsammans men + eller - allt kommer imorgon. just nu har jag 5 bollar i luften och med detta 6e åh bör det vara så inte enligt min kurator.

Kärleken ska vara varm, stark, magisk och underbar och vi ska få kännas trygga i varandra som familj och få egen tid med varandra. Men jag har lyckats lösa de mesta hittills så då kan jag lika bra fortsätta :)

Jag hoppas alla jävla gamar och terroriserar oss så fort chansen finns men det ger alla en bra ursäkt då man önskar en av barnens föräldrar död med andra or skulle de slippa en massa skit men det är våra barn som får ta konsekvenserna och de so utsätts hårdats men de har inte ens vettet att stå för sina handlingar och en officiell ursäkt har aldrig kommit och vilken chock om det skulle komma en och det skulle inte ens vara en på en mille. som vi hör här hemma. Som man bäddar får man lägga sig =D

Min resa har varit lång och än är inte prövningarna slut. Jag är inte ens 40år och jag vet redan nu
att det kommer inte bli som för andra som har någon att leva med stadigvarande. Jag får idag lära

mig att acceptera

 

Hur det började som

Det val jag gjorde och känner att stå kvar vid hela resan

konsekvenserna av det hela har redan börjat

Finnas där för de andra i familjen och stötta åh kämpa

Att försöka få slutet att bli så lungt och fint men inget man kan styra över.

 

Det enda man kan göra är att vara tacksam att vi får chansen att ta vara på 
det vi har på ett helt annat sätt än andra kommer få även om det är bland det

smärtsammaste jag kommer behöva gå igenom.

 

För jag älskar verkligen: <3 Du är mitt allt <3