Mycket har hänt och mitt hjärta skriker
Mycket har hänt och jag vet inte längre vart jag skall vänta har vänta på att en läkare ska ringa eller ssk. Det har gått 1 vecka sen jag skrev ett mail till dem och inget svar. Vår situation funkar inte får vi inte den hjälp och om inte de fattar att de kan inte säga till Kalle att du har en lättare depression och det finns medicin men vi vet inte om den kommer hjälpa men så är det med ALL medicin man vet inte förr man har gett det ett försök eller testat en annan. Men för en som är sjuk och INTE vill ta medicin så är ju valet enkelt,
- Jag har ingen medicin, hoppas depressionen får över det är ju snart sommar och de blir mindre på jobbet.
hmm, det resonemanget köper jag inte då jag själv vart deprimerad och man skall försöka få hjälp i det tidiga skedet så de ej blir förvärrad och man blir sjukare, detta medför att de kan ta längre tid att komma tillbaka....
Men men, Jag har inget val längre, ta över ALLT här hemma och ha en man som är ett "Hemma svin och borta Fin" underbara liv.
Jag vill inte leva detta liv! Jag önskar på ett sätt det var en annan väg för mig. Men samtidigt hade jag inte haft våra underbara barn vid vår sida. Men bara den delen är tuff. Detta är värre än att vara ensamstående för nu slås jag DAGLIGEN mot alla "regler", strukturer, vad som är rätt och fel. säger mamma nej på rätt grunder så går man till pappa och då säger han JA oavsett om de är inte lämpligt/fel tid.
Kärleken som fanns när vi träffas är inte på samma nivå idag, vi har förflyttats framåt i 50 år i tiden. nu gäller trygghet, ekonomi, hälsa och min egna kamp att hålla familjen ovan vattenytan och försöka bygga upp det jag längre fram kommer stå ensamt med. Jag hoppas att det finns ett fungerat nätverk för barnens skull och det finns dem med stort hjärta vid deras sida. För idag är inte de många och tyvärr så kommer de som gör oss illa gång på gång avvecklas för det räcker nu med det negativa. Mina barn behöver all positiv energi de kan få.
Just nu är inte jag hel på någon fläck, jag har 3 jobb, familj, 2 skolor som jag pluggar med, hus och allt där. Sommaren kommer och listan på allt som MÅSTE göras kommer vi inte ens hinna.
Vissa kvällar vill jag bara ge upp, packa mina väskor och fly långt bort. Men det löser inget de blir nog bara värre. Men jag vet att det finns dem i vår omgivning som skulle jubla om jag försvann, de har använt sociala media för att gå ut och önskat livet ur mig efter jag lyckats komma tillbaka från ett kort besök på andra sidan men det var inte min tur denna gång, Det som kändes var att de önskade att mina barn, min man skulle få aldrig se mig, höra min röst eller få känna mina kramar och det finaste orden ett barn kan få höra från sin mamma - Jag älskar dig *namnet på barnet*
Hur kan man vara så grym och vilja ta ifrån ett barn detta som?
det finns ingen jävla logik i detta. Även om jag inte gillar en person/förälder så skulle jag ALDRIG önska att detta barn skulle bli utan sina föräldrar, en normal människa gör inte så mot ett försvarslöst barn.
just snurrar allt i huvudet och det blir bara en massa ord, jag vill bara få lätta mitt hjärta och kunna om en stund få kunna krama om mina barn och min älskade Kalle.
Kärleken är det mäktigaste och starkaste vi upplever under vår tid <3
- Jag har ingen medicin, hoppas depressionen får över det är ju snart sommar och de blir mindre på jobbet.
hmm, det resonemanget köper jag inte då jag själv vart deprimerad och man skall försöka få hjälp i det tidiga skedet så de ej blir förvärrad och man blir sjukare, detta medför att de kan ta längre tid att komma tillbaka....
Men men, Jag har inget val längre, ta över ALLT här hemma och ha en man som är ett "Hemma svin och borta Fin" underbara liv.
Jag vill inte leva detta liv! Jag önskar på ett sätt det var en annan väg för mig. Men samtidigt hade jag inte haft våra underbara barn vid vår sida. Men bara den delen är tuff. Detta är värre än att vara ensamstående för nu slås jag DAGLIGEN mot alla "regler", strukturer, vad som är rätt och fel. säger mamma nej på rätt grunder så går man till pappa och då säger han JA oavsett om de är inte lämpligt/fel tid.
Kärleken som fanns när vi träffas är inte på samma nivå idag, vi har förflyttats framåt i 50 år i tiden. nu gäller trygghet, ekonomi, hälsa och min egna kamp att hålla familjen ovan vattenytan och försöka bygga upp det jag längre fram kommer stå ensamt med. Jag hoppas att det finns ett fungerat nätverk för barnens skull och det finns dem med stort hjärta vid deras sida. För idag är inte de många och tyvärr så kommer de som gör oss illa gång på gång avvecklas för det räcker nu med det negativa. Mina barn behöver all positiv energi de kan få.
Just nu är inte jag hel på någon fläck, jag har 3 jobb, familj, 2 skolor som jag pluggar med, hus och allt där. Sommaren kommer och listan på allt som MÅSTE göras kommer vi inte ens hinna.
Vissa kvällar vill jag bara ge upp, packa mina väskor och fly långt bort. Men det löser inget de blir nog bara värre. Men jag vet att det finns dem i vår omgivning som skulle jubla om jag försvann, de har använt sociala media för att gå ut och önskat livet ur mig efter jag lyckats komma tillbaka från ett kort besök på andra sidan men det var inte min tur denna gång, Det som kändes var att de önskade att mina barn, min man skulle få aldrig se mig, höra min röst eller få känna mina kramar och det finaste orden ett barn kan få höra från sin mamma - Jag älskar dig *namnet på barnet*
Hur kan man vara så grym och vilja ta ifrån ett barn detta som?
det finns ingen jävla logik i detta. Även om jag inte gillar en person/förälder så skulle jag ALDRIG önska att detta barn skulle bli utan sina föräldrar, en normal människa gör inte så mot ett försvarslöst barn.
just snurrar allt i huvudet och det blir bara en massa ord, jag vill bara få lätta mitt hjärta och kunna om en stund få kunna krama om mina barn och min älskade Kalle.
Kärleken är det mäktigaste och starkaste vi upplever under vår tid <3