Du är mitt allt.blogg.se

Mycket har hänt och allt ät ett kaos nu. Det har varit många dåliga veckor och denna vet jag inte vad jag skall säga. Men på fredag (igår) kom han och sa att han skulle göra sitt yttre för det skulle bli en bra helg men han har snarare visat tvärtemot och jag har mest hållit mig undan och se vad han gör men det spelar ingen roll vad jag säger, gör så är det bara en massa negativt. jag har mina egna upp och ner dagar men när allt är kaos och ett av barnen har haft en massa humörsvängningar och en massa tjafs och uppriktigheter delux så trodde jag att man som föräldrar backar upp varandra men snarare tagit barnets parti. jag har tagit "striderna" och det har varit en kamp och man är helt färdig efter dessa. men jag får inget stöd från K men bara att gilla läget.

jag vill bara att vi vuxna skall kunna stötta och backa upp varandra. Men när K har gjort klart för mig tidigare när vi var på samtal så när han säger

jag håller inte med eller jag tycker inte så, anser han att jag gör fel och detta sker varje dag.

jag vet inte när jag kände hans stöd, eller fick höra något positivt men jag börjar snart ge upp hoppet.

Jag trodde han skulle verkligen visa denna helg något men vi har knappt pratat med varandra eller om jag har sagt något så säger han till mig framför barnen.

Som det känns just nu är det rätta beslutet en skilsmässa. jag är så fruktansvärt besviken på honom. man vill känna värme. kärlek. omtanke. Men jag känner mig väldigt ensam och jag har sagt fast det är elakt att fortsätter han så här kommer det sluta med att jag kommer söka det hos någon annan och jag kommer ta steget att vara otrogen.

Tur jag har underbara vänner som finns vid min sida och stöttar mig, tack vare dem så försöker jag om och om igen. jag vill innerst inne in gå igenom en skilsmässa men jag kan inte stanna bara för barnens skull och jag skall gång på gång känna mig besviken och känna svek med alla löften...

Det har nu gått några veckor sen jag skrev och det har varit många upp och ner. K har haft många episoder och det tar verkligen all energi av mig när det sker och sen någon dag när man har landat men lika fort kommer det en ny. Sen har jag fått små "dippar" när jag får känning, hjärtklappning, oregelbunden puls, skakningar, irritation, svimnings känsla. känns som man ska dö men innan jag kom fram till när dessa kommer har jag inte ätit något på hela dagen, glömmer bort det och har inga hungerkänslor när jag har ont. Tur det finns larm på telefonen och druvsocker pulver så går det att lösa :)

Vi har även fått hem personbevisen för skilsmässan från skatteverket. Än så länge är de inte mycket till förändringar och nu under påsken har jag haft "knasiga" drömmar. åter kommer senare om påsk och drömmar.

Jag tog upp att det är så konstigt att han aldrig kan kompromissa eller komma med förslag om förändringar som gör det bättre. speciellt när det gäller barnen och oss som par/föräldrar. Han har mer och mer reflekterat att han är mer lik en annan som led av denna sjukdom att han kanske inte kan se andra alternativ utan bara hans syn är det rätt och det kan ha med sjukdomen att göra och det stämmer när man läser om sjukdomen.

Han tycker att det får vara så. Men jag tog upp att i längden kommer det inte att funka och jag själv kommer inte orka med det.

Han har en kurator och jag tog upp att han kan prata med henne och berätta hur han ser och känner om detta, berätta vad jag "ser" när detta sker. Be om verktyg hur man kan hantera dessa situationer och vad finns det för hjälp, lösningar, verktyg. Använd kuratorn som ett bollplank för att komma fram till lösningar som passar honom bäst.

Pratade med en SSK som har förståelse för det som händer runtomkring oss. Jag kan stå pall för mycket. Sista tiden har det varit FÖR MYCKET. Jag vill bara sätta mig ner och gråta för det är en rent jävla helvete jag/vi går igenom.hon skall ringa upp imorgon se om jag kan få hjälp.
jag skulle vilja vara liten och bo ett tag där med dem. kanske över en helg. jag behöver få lugn och kunna ladda batterierna. får se vd teamet säger när vi ska dit inom 2 månader är det sagt.

Ja, den gör det!
Det är svårt att förklara riktigt vad jag menar men skulle man fråga ett par som varit tillsammans i 40-60år så vet de vad jag menar. Den där pirrande och känslans som man känner i början börjar försvinna och byts ut mot kärlek på helt annat sätt. Där det den där ömma närheten, sexlivet det där lilla extra inte finns längre. Jag älskar min man för den person jag en gång blev kär i och som sen växte till stark kärlek. På ett sätt kan jag innerligt ibland önska att den där tiden kunde få komma igen och jag skulle få känna mig som kvinna nr 1 men jag gör inte det längre. Jag hoppas han älskar mig och han känner det där inne någonstans. Än så länge finns lite kramar och pussar kvar i vårat samliv. Men det är allt. Han börjar sakta mer och mer försvinna från mig. Känns inte så roligt längre när helgen kommer och jag skall fundera på vilken morgon/dag/kväll kommer han ha?

Det är ett lotteri till bredden men hoppet finns där att det iaf ska bli en bra dag i alla fall.
Just nu de senaste dagarna får jag ont i magen så fort man kommer hem. Vad spelar det för roll vad jag gör, jag får INGET tillbaka. Senast i onsdags satt jag och funderade på hur jag skall orka med detta då de ej kommer bli bättre. ödet är skriver i sten och de är inte lätt att leva med den vetskapen. Om man har otur så sitter han på ett äldreboende om 5-10år för de kommer inte vara hållbart med barn här hemma och en som inte är med på det logiska tänkandet vad man bör göra som förälder. Jag kan göra det väldigt enkelt för mig och bara lämna allt men jag kan INTE göra de för jag älskar min man där inne i skalet och vi har barn som är mitt allt som jag ge den bästa tiden med sin pappa så länge det bara går. Sen får vi se hur länge detta går.

Du mitt allt och vårt liv tillsammans vet nu att sjukdomen är ett faktum och det vi gör att se vår tid

tillsammans försvinner sakta men vi får chansen att ta tillvara på alla goda stunder vi får tillsammasn och

bygga en massa minnen för oss och resten av familjen.

 

Jag viste då vi var hos läkaren vad han skulle säga det krävs mer än ca 30-40min för att märka det 

fysiskt när det gäller gång och motorik när man kanske har turen att komma bara till första steget i sjukdomen

men när vi gång på gång får bevishär hemma hur det ligger till vet vi vad som är faktum.

 

JA, det är nu sant MIN MAN KOMMER DÖ!!!!

HAN kommer dö före mig

Även de andra i familjen åxo.

 

Men vi kan kämpa mot allt det onda och sprida varje dag med positivism, glada minnen och drömmar

för våra liv är INTE slut, det är nu vi får chansen att börja leva på nytt med helt nya ögon och värderingar.