Du är mitt allt.blogg.se

Nu börjar helgen och i em for barnen bort över helgen och nu är det bara jag och K hemma. Frågan om han kommer ta upp ämnet skilsmässan eller bara låta allt falla. Jag har en sån otrolig blandad känsla och ja, jag känner mig helt tror inte gå att beskriva i ord för jag vet inte vilken fot jag ska stå på.

Denna vecka känns som man har gått i töcken, denna stig verkar inte ha något slut och de är inte lätt. Så jävla komplicerat och luddigt om det ändå fanns gör si eller så. Nej allt ska kännas så jäkla svårt och komplicerat.

Imorgon 1v sen papperna skrevs. Vissa stunder denna vecka känns det som om de finns en framtid för oss men sen blir det även starka känslor som detta är slutet för vårt förhållande. Jag vet inte om det är allt negativa som gör att det är svårare att känna vilka som är de rätta känslorna eller om man blir avtrubbad av all skit som varit.

När jag gifte mig så såg jag en livslång relation och det var första och enda gången jag ville. Jag trodde inte det skulle sluta på detta sätt. Men jag har gjort allt jag kan och jag kan inte göra något om han inte vill det själv.

Jag har under denna vecka inte gjort något med studierna och motivationen är noll, jag vill hitta tillbaka till min glöd gällande mina studier och framtid.
Hade en tid med min läkare idag och det kändes bra när vi var klara nästan 2h pratade vi och la upp en bra plan. Remisser hit och dit som jag hade önskan om och han höll med mig att det var en bra plan. Mitt hopp nu ligger på vad specialisten i Stockholm säger och ger för rekommendationer.

Jag har en önskan även om detta beslut jag tog om att separera. Om han skulle be om en chans och visa verkligen en förändring under själva prövotiden så skulle de kanske tändas ett hopp om vår framtid.

Jag kanske kräver för mycket i denna relation. Jag vill känna omtanke, värme, kärlek, bekräftelse, synas som den andra hälft. Men det finns mer besvikelse än positiva stunder. Alla kan vi ha bra och sämre dagar, man kan ha olika åsikter men de gäller att kunna mötas och prata om saker som kan stärka båda.

Jag vill känna mig älskad för den jag är. känna uppskattning och inte behöva komma i sista hand.
Den sista månader/år har det mer känts som att leva med en kompis, tyvärr är det sant och det känns lite grymt. =(

Kärlek, värme, omtanke, bekräftelse, att känna att man betyder något för den man lever med.

Hoppas du som läser får en bra helg.

Många veckor har blivit månader. Tanken och funderingar funnits längre tid. Men jag har hela tiden haft hoppet att det ska ske en förändring även om det bara var en liten. Men inget har hänt. Jag har min egen hälsa som inte är den bästa. jag har alltid tagit mina barn och den man jag lever med och har satt mig själv i sista hand.

Som exempel: Han har gått upp mer än 20kg (detta gör mig absolut inget när det gäller hans utseende) men när det gäller hälsan och att har en fruktansvärda snarkningar så jag får knappt sova, "sparkar" (knuffar och petar med foten i baken på han) skulle man se det på håll skulle man säkert få sig ett skratt.(föreställer bilden att han ligger på sidan med ryggen mot dig och du verkligen trycker till i arslet och ja det blir bra 1-2min. bjuder på detta skratt)

jag vet att börjar han bara ta korta promenader så blir det bättre eller han har förmånen till gratis gym som ligger på arbetsplatsen ca 500m dit. detta är en sak jag har haft som en önskan att han skulle kunna göra för min skull så jag skulle få sova och fler bättre dagar. Men NEJ, erbjudet sig att sova på soffan om jag säger till under natten men han är helt borta så de spelar ingen roll, samt han snarkar för högt.

Under de 2 veckor som varit har jag kommit till insikt att jag varje dag går på hel spänd och trippar på tårna för att inte han skall få sina episoder. Jag kan inte leva på detta sätt hur mycket kärlek det även skulle finnas så funkar inte livet så. Men när jag har sutit och läst olika ämnen inom socialt arbete fann jag ett ämne som jag själv varit med om tidigare och det är misshandel och efter det förhållande lovade jag mig själv att våga säga ifrån och aldrig acceptera eller leva i ett sånt förhållande.
Det finns något som heter LATENT MISSHANDEL det är när man går på tå, helspänd. Det har varit fr mycket och efter kunnat att sätt ORD på det jag upplever gör att det var ett lättare val även om det är en del av hans sjukdom men det ger honom INTE rätten att behandla en annan människa.
Förra veckan var många bra dagar ända tills på fredagen. Jag tog upp och lyfte upp honom vilka bra dagar det har varit men på kvällen var det kört. varför höll jag inte käften :( sen var det ett jävla helvete tänkte för mig själv att ta ett steg bakåt.

På lördagen hade en riktigt skit dag, tokförkyld och en värk från helvete kunde knappt stå upp. Meningen var att vi skulle handla inne i stan men vi ändrade detta och handlade på byn när jag inte orkade. Han förstod verkade de som. kändes skönt.

Men, sen kom han å frågade om vi skulle handla ändå inne i stan och kanske åka och bowla har inte gjort detta hela familjen tillsammans. jag sa igen hur dålig jag var och vi kunde ta det en annan gång. Sen kom frågan om jag skulle ha något emot att de åkte själva. Jag tycker när man gör en sak första gången så vill jag så gärna få se lyckan i mina barns ögon det är medicin för själen.

Jag berättade hur jag kände och ville att vi gärna kunde ta det en annan helg. då kom spydigheten :(
Det var ju tråkigt att du kände så och inte vi kunde få åka. + en massa negativa ord. jag försökte vara tyst men när han vet att detta är något jag gärna vill få vara med på.
Det blev ett jävla liv hela dagen. Då fick jag nog!

Jag orkar inte ta mer skit! jag har försökt stöttat, jag har tagit emot en massa skit och jag har kastat skit tillbaka. Men i Lördags tog jag det riktiga beslutet om att begära skilsmässa. Tidigare har jag känt när det har varit på tal att jag vill verkligen ge detta en chans många gånger.

papperna är underskrivna och avgiften betald. Jag vill bara slippa allt nu inte behöva bo under samma tak. Men det finns inga lediga lägenheter så jag måste stå ut med detta. När jag vaknade på söndagen så kändes det som ett lugn över att jag tagit beslutet. samma känsla idag. Jag har tagit av mig ringarna och papper från folkbokföringen är beställd. Har både pratat med diverse personer för att kolla vilka möjligheter det finns till hjälp i början för att kunna flytta till en lägenhet. Detta samtal hörde han och det gjorde jag medvetet för han verkar inte tro att jag kommer fullfölja detta.

stark är kanske för att jag tar steget för att göra en förändring för min skull men även barnens.

Jag trodde inte att denna dagen skulle komma och på ett sätt känns det som ett misslyckande men jag vet samtidigt att jag har gjort allt jag kunnat för att få det att funka men det räcker inte till.
känner en sorg och detta är inte alls ett roligt beslut.

känslorna är som en virvelvind. jag satt med en studiegrupp och jag kände hur jag försvann i en dimma, jag vill skrika ur min frustration, besvikelsen, ilskan, sorgen.

Jag vill bara åka hem till mina föräldrar få vara liten och höra att det ordnar sig. Jag är så otroligt tacksam för att ha så fina vänner omkring mig. de är dem och barnen som får mig att hålla huvudet ovan vattenytan.