När kärlek förändras
Ja, den gör det!
Det är svårt att förklara riktigt vad jag menar men skulle man fråga ett par som varit tillsammans i 40-60år så vet de vad jag menar. Den där pirrande och känslans som man känner i början börjar försvinna och byts ut mot kärlek på helt annat sätt. Där det den där ömma närheten, sexlivet det där lilla extra inte finns längre. Jag älskar min man för den person jag en gång blev kär i och som sen växte till stark kärlek. På ett sätt kan jag innerligt ibland önska att den där tiden kunde få komma igen och jag skulle få känna mig som kvinna nr 1 men jag gör inte det längre. Jag hoppas han älskar mig och han känner det där inne någonstans. Än så länge finns lite kramar och pussar kvar i vårat samliv. Men det är allt. Han börjar sakta mer och mer försvinna från mig. Känns inte så roligt längre när helgen kommer och jag skall fundera på vilken morgon/dag/kväll kommer han ha?
Det är ett lotteri till bredden men hoppet finns där att det iaf ska bli en bra dag i alla fall.
Just nu de senaste dagarna får jag ont i magen så fort man kommer hem. Vad spelar det för roll vad jag gör, jag får INGET tillbaka. Senast i onsdags satt jag och funderade på hur jag skall orka med detta då de ej kommer bli bättre. ödet är skriver i sten och de är inte lätt att leva med den vetskapen. Om man har otur så sitter han på ett äldreboende om 5-10år för de kommer inte vara hållbart med barn här hemma och en som inte är med på det logiska tänkandet vad man bör göra som förälder. Jag kan göra det väldigt enkelt för mig och bara lämna allt men jag kan INTE göra de för jag älskar min man där inne i skalet och vi har barn som är mitt allt som jag ge den bästa tiden med sin pappa så länge det bara går. Sen får vi se hur länge detta går.
Det är svårt att förklara riktigt vad jag menar men skulle man fråga ett par som varit tillsammans i 40-60år så vet de vad jag menar. Den där pirrande och känslans som man känner i början börjar försvinna och byts ut mot kärlek på helt annat sätt. Där det den där ömma närheten, sexlivet det där lilla extra inte finns längre. Jag älskar min man för den person jag en gång blev kär i och som sen växte till stark kärlek. På ett sätt kan jag innerligt ibland önska att den där tiden kunde få komma igen och jag skulle få känna mig som kvinna nr 1 men jag gör inte det längre. Jag hoppas han älskar mig och han känner det där inne någonstans. Än så länge finns lite kramar och pussar kvar i vårat samliv. Men det är allt. Han börjar sakta mer och mer försvinna från mig. Känns inte så roligt längre när helgen kommer och jag skall fundera på vilken morgon/dag/kväll kommer han ha?
Det är ett lotteri till bredden men hoppet finns där att det iaf ska bli en bra dag i alla fall.
Just nu de senaste dagarna får jag ont i magen så fort man kommer hem. Vad spelar det för roll vad jag gör, jag får INGET tillbaka. Senast i onsdags satt jag och funderade på hur jag skall orka med detta då de ej kommer bli bättre. ödet är skriver i sten och de är inte lätt att leva med den vetskapen. Om man har otur så sitter han på ett äldreboende om 5-10år för de kommer inte vara hållbart med barn här hemma och en som inte är med på det logiska tänkandet vad man bör göra som förälder. Jag kan göra det väldigt enkelt för mig och bara lämna allt men jag kan INTE göra de för jag älskar min man där inne i skalet och vi har barn som är mitt allt som jag ge den bästa tiden med sin pappa så länge det bara går. Sen får vi se hur länge detta går.