Du är mitt allt.blogg.se

Mycket har hänt och allt ät ett kaos nu. Det har varit många dåliga veckor och denna vet jag inte vad jag skall säga. Men på fredag (igår) kom han och sa att han skulle göra sitt yttre för det skulle bli en bra helg men han har snarare visat tvärtemot och jag har mest hållit mig undan och se vad han gör men det spelar ingen roll vad jag säger, gör så är det bara en massa negativt. jag har mina egna upp och ner dagar men när allt är kaos och ett av barnen har haft en massa humörsvängningar och en massa tjafs och uppriktigheter delux så trodde jag att man som föräldrar backar upp varandra men snarare tagit barnets parti. jag har tagit "striderna" och det har varit en kamp och man är helt färdig efter dessa. men jag får inget stöd från K men bara att gilla läget.

jag vill bara att vi vuxna skall kunna stötta och backa upp varandra. Men när K har gjort klart för mig tidigare när vi var på samtal så när han säger

jag håller inte med eller jag tycker inte så, anser han att jag gör fel och detta sker varje dag.

jag vet inte när jag kände hans stöd, eller fick höra något positivt men jag börjar snart ge upp hoppet.

Jag trodde han skulle verkligen visa denna helg något men vi har knappt pratat med varandra eller om jag har sagt något så säger han till mig framför barnen.

Som det känns just nu är det rätta beslutet en skilsmässa. jag är så fruktansvärt besviken på honom. man vill känna värme. kärlek. omtanke. Men jag känner mig väldigt ensam och jag har sagt fast det är elakt att fortsätter han så här kommer det sluta med att jag kommer söka det hos någon annan och jag kommer ta steget att vara otrogen.

Tur jag har underbara vänner som finns vid min sida och stöttar mig, tack vare dem så försöker jag om och om igen. jag vill innerst inne in gå igenom en skilsmässa men jag kan inte stanna bara för barnens skull och jag skall gång på gång känna mig besviken och känna svek med alla löften...

Det har nu gått några veckor sen jag skrev och det har varit många upp och ner. K har haft många episoder och det tar verkligen all energi av mig när det sker och sen någon dag när man har landat men lika fort kommer det en ny. Sen har jag fått små "dippar" när jag får känning, hjärtklappning, oregelbunden puls, skakningar, irritation, svimnings känsla. känns som man ska dö men innan jag kom fram till när dessa kommer har jag inte ätit något på hela dagen, glömmer bort det och har inga hungerkänslor när jag har ont. Tur det finns larm på telefonen och druvsocker pulver så går det att lösa :)

Vi har även fått hem personbevisen för skilsmässan från skatteverket. Än så länge är de inte mycket till förändringar och nu under påsken har jag haft "knasiga" drömmar. åter kommer senare om påsk och drömmar.

Jag tog upp att det är så konstigt att han aldrig kan kompromissa eller komma med förslag om förändringar som gör det bättre. speciellt när det gäller barnen och oss som par/föräldrar. Han har mer och mer reflekterat att han är mer lik en annan som led av denna sjukdom att han kanske inte kan se andra alternativ utan bara hans syn är det rätt och det kan ha med sjukdomen att göra och det stämmer när man läser om sjukdomen.

Han tycker att det får vara så. Men jag tog upp att i längden kommer det inte att funka och jag själv kommer inte orka med det.

Han har en kurator och jag tog upp att han kan prata med henne och berätta hur han ser och känner om detta, berätta vad jag "ser" när detta sker. Be om verktyg hur man kan hantera dessa situationer och vad finns det för hjälp, lösningar, verktyg. Använd kuratorn som ett bollplank för att komma fram till lösningar som passar honom bäst.

Igår lördag var det 1 vecka sen vi skrev på papperna. Hela den veckan har jag mått ren skit. Inget har riktigt fungerat.. När man mår skit i kroppen så blir psyket skit och mår man skit psykiskt så fungera inte kroppen.

Under denna vecka har jag verkligen vänt och vridet på allt vi gått igenom och alla dessa år vi varit tillsammans.
Jag hade en fruktansvärd ångest inför helgen. Barnen skulle åka bort och vi skulle bara vi. Jag har trippat på tå och mest dragit mig undan. Jag stängde av allt med känslor och bara gick på automat gjorde det nödvändigaste. Fredagen var krystad och inte mycket annat än fixa middag sen bara väntade jag på att få sova för både psykiskt och fysiskt var jag på noll.

Var och träffade läkaren på fredagen och en ny medicin för att få må bättre psykiskt. värt ett försök både få mindre värk och med det få må bättre psykiskt.

Sen kom lördag! 1 vecka och jag försökte undvika och bara vara det som gick. Men till slut kom K och började fråga om jag verkligen ville skilja mig
- Ja, som det är nu så vill jag det.
Vi pratade en del och han visste inte hur han skulle vara eller göra som mot mig. Han vill inte skilja sig. Han frågade hur vi skulle göra som,
1. bara låta det bara vara och avsluta det hela.
2. försöka få ett bra avslut och gå isär.
3. Försöka ge det ett försök fram tills prövotiden och han tar vara på denna chans, jag sa även om det är saker han vill att jag jobbar och gör en förändring.

Båda skall försöka jobba på förhållandet. Jag tycker inte om att bara ge upp utan vill ge det en chans.

Jag är så sjukt förvirrad. Jag lyssnade på honom och han lyssnade på mig. Vi pratade om mycket och det kändes verkligen som han menade och jag såg sorgen i hans ögon och han har verkligen mått skit.
jag sa till honom att den dagen vi gifte oss var den första gången jag ville gifta mig. Den stora och starka betydelse har jag när det gäller mig och giftermål. Jag såg en framtid på oss två.

Jag är fortfarande sjukt slut. all min motivation och den lilla energi jag hade för studierna är slut. jag kommer inte klara de som är obligatoriskt och det känns rent skit.

Beslutet som jag tog i lördags så ger jag honom en sista chans,

Ännu en dag har gått och jag mår bara skit. Jag har försökt göra saker för att slippa tänka på studierna men när K kommer hem så knyter det sig i magen och jag vill bara att dagen snart ska ta slut. Pratade med min ssk idag. Jag är helt slut psykiskt. Hon satte ord på de känslor jag känner.
Jag befinner mig i en kris inom mig själv och hon frågade hur långt det hade gått papper skrivna och avgiften betald. Detta är ett av de svåraste besluten jag har tagit. Jag är så förvirrad i mina känslor.

På ett sätt vill jag ge detta en sista chans och se om han kan göra en förändring ist för att ge upp de år vi varit ett par.

Men frågan är om han verkligen inser faktum att det är så små förändringar.
Jag vill inte att de ska bli helg imorgon för nu i helgen åker barnen bort över helgen och K är hemma hela dagar. Känner bara en klump i magen för jag orkar inte med hans spydigheter när man försöker prata med honom och då är det inte lätt att bemöta på ett bra sätt.

I morgon kommer han vara hemma hela tiden, jag ska till läkaren och jag hoppas verkligen vi kommer fram till någon bra lösning på min hälsa. Han är en av de bästa läkare som jag träffat på många år.
Har bara sagt till två av mina nära vänner om detta, jag har inte ens berättat för mina föräldrar.
Jag kunde aldrig i min värld kunnat föreställa mig de enorma känslor som sköljs över en. Jag vet inte vilket steg känsla som jag måste reda ut först.

Jag önskar att det fanns en enkel lösning och att det inte skulle vara så påfrestande psykiskt. Det är som bomull i huvudet och jag tappar ofta tråden när man är i ett samtal tex i tele/mobilen. Glömmer tider och vissa gånger till och med olika möten..

på ett sätt innerst