Du är mitt allt.blogg.se

Att vi har olika syn, regler, förhållningssätt, åsikter. Det som betyder mycket för mig är att ej spela ut varandra framför sitt/sina barn/barnen utan visa att man stöttar varandra och hjälpa varandra i olika situationer. Om man inte håller med om saker tar man det privat med varandra utan att barnen är med.

Jag kan respektera att vi har olika åsikter men även om jag inte håller med i val han gör tar jag det inte framför barnen utan tar det själv med honom. Det är inte lätt men jag gör det jag kan.

Oftast när det blir "tjafs" diskussioner med barnen när de gör revolt/protesterar så står jag ensam utan att ha någon som backar upp mig. att ha barn i trotsåldern är inte lätt, vissa dagar bättre än andra.

Fick ännu en gång svart på vitt att han anser att jag gör fel varje dag och det han gör är det enda rätta och som gäller.
Var på samtal för att stärka föräldrarollen genom "komet" jag tyder detta är ett bra redskap. Men jag vet och får även den responsen av dem vi pratar med att vi är bra föräldrar MEN det är oss problemet ligger hos.
Antingen när det är "konflikter" i vardagen så står han tyst eller så får jag höra att jag gör fel framför barnen och detta leder till kommentarer
- vänta tills pappa får höra detta
- vänta tills han kommer hem
- eller ropar PAPPA

Jag har underbara barn och ser positivt att de kan säga vad de tycker men samtidigt visar respekt för andra.
Detta är han som skapar dessa situationer, 

På samtalet idag tog vi upp regler, konsekvenser även problemlösningar och man gör att barnen är delaktiga och oftast i tonåren/mognaden på barnet/barnen.

olika bakgrunder och erfarenheter är både bra och mindre bra. Men det viktigaste är att barnen mår och har det bra.

Jag frågade när vi kom in på när det blir situationer där det är skönt att man backar upp varandra. 
Men när jag större delen känner mig utan stöd. 
Jag frågade rätt ut att
- Jag måste göra fel varje dag
Svaret: JA

Vad svarar man på detta?
Han säger aldrig vad han tycker, tänker utan är tyst.
Jag kände mig så jävla förödmjukad jag ville bara resa mig upp och gå därifrån. 
Jag vart tyst, jag visste verkligen inte vad jag skulle bemöta detta. Jag ville bara bryta ihop.

Innan vi avslutade detta möte tog de upp att problemet är mellan oss och skall man ta upp "eldklot" som man kan säga är att man först börjar förklara hur man själv känner om situationer och hur man mår av det.

Inte kasta ur sig
- jag tycker Du gör si och så, det är fel

utan man berättat hur man själv känner, upplever.

Tidigare tog jag ofta upp vad jag ansåg han gjorde. Men jag lärde mig att använda mig av ordet VI och jag önskade en förändring, tex

Vi kanske borde göra så här eller kanske så där, Jag hade olika förslag och att vi gjorde det tillsammans.

Det vart en skillnad.

När vi satt i bilen kunde jag inte hålla tårarna tillbaka, jag kan ta mycket skit och negativt. Men när det kanske är 1% av 100% på 1 vecka så orkar man inte med mycket. Samt att jag tar mer när jag ser till hans sjukdom.

När man känner att det börjar bli bättre så slår han undan benen på en. Det jag fick till svar i bilen

- förlåt, det var inte meningen att göra dig ledsen.

Detta ord börjar bli till vardagsspråk.
När vi kom hem sa jag det att säger man ordet "förlåt" för ofta tappar det innebörd/mening.

sista veckorna har varit psykiskt utmattande, jag har ifrågasatt mig tusen gånger om jag verkligen älskar honom och kommer lika som jag vilja arbeta på att ha det bra.

Planen var att få några dagar när barnen skulle åka bort, såg framemot detta, Men nu känns det mer som negativt/jobbigt på ett sätt vore det skönt att ha dem hemma.

En annan sak som sårar som detta var inte nog idag.

Han säger att han är tacksam för det får och uppskattar det. Jag hade nu under en tid sökt efter en Android klocka och kände att jag hade hittat en bra som hans önskemål. den kom idag och jag var verkligen nöjd med denna överraskning. det sket sig också.

Köper jag kläder så får jag höra negativt, samtidigt säger han att han uppskattar det han får. Vi lär barnen att vara tacksam för det man har och får.

Jag tänker verkligen efter och försöker men jag har insett idag att det spelar ingen roll vad han får, även om det är en påse ostbollar eller kalsonger. rent jävla kasst så är detta min verklighet.

Jag har mina skavanker och knasiga sidor, jag är absolut inte perfekt och kommer aldrig bli det, Jag vill inte vara perfekt!

 

jag vill få känna uppskattning, värme, omtanke och kärlek. Man ska inte behöva be och verkligen säga rakt ut att detta önskar jag få känna från den jag lever med.

 

Att vara anhörig till en sjuk är vissa dagar ett rent helvete. Jag hatar verkligen denna sjukdom och vissa gånger maktlösheten detta medför.

Pratade med en SSK som har förståelse för det som händer runtomkring oss. Jag kan stå pall för mycket. Sista tiden har det varit FÖR MYCKET. Jag vill bara sätta mig ner och gråta för det är en rent jävla helvete jag/vi går igenom.hon skall ringa upp imorgon se om jag kan få hjälp.
jag skulle vilja vara liten och bo ett tag där med dem. kanske över en helg. jag behöver få lugn och kunna ladda batterierna. får se vd teamet säger när vi ska dit inom 2 månader är det sagt.

Var ett tag sen jag skrev och det har varit många dalar men än kan det komma positiva händelser/glimtar.

Jag ser förändringar går sakta fram. den första fasen har lagt sig och nu är han inte våldsam som under den första tiden. Nu har det lagt sig men nu har det kommit till den stunden sakta tappar han sjukdomsinsikten. De episoder som är nu tar hårdare på mitt psyke och än så länge går det bara ut över mig. Det är sjukt många prövningar jag går igenom.
Kan kort säga att de senaste 2 veckorna har verkligen fått mig att fundera på om jag kommer orka gå igenom detta.
Tänk att den du delar ditt liv med dagligen när du pratar allmänt eller pratar om dagens middag, allt som gäller barnen som man måste prata om. Vi som par och tex framtid så får det ena spydiga svaret efter det andra och jag lovar dig hur jag än lägger fram det så får jag spydighet.

På alla hjärtans dag fick jag veta att den dagen har ingen betydelse för honom inte ens en tanke fick jag eller kram. bara en kram/puss hade gjort min dag. jag ordnade lite gott som han tycker om och letat fram ett riktigt gott recept för att göra det extra mysigt men jag tappade allt. så jag sa att han kunde ha sagt det tidigare så behövde man inte känna sig mindre värd är 'kattpiss".

Jag valde att ta ett steg bakåt under kvällen på lördagen 14/2 och undvika alla situationer där det kunde uppstå diskussioner eller spydiga svar tillbaka.
det som gör det hela värre är att ett av våra barn har tagit efter sin pappas beteende mot mig de är inte lätt att bemöta det i vissa stunder men jag gör mitt bästa som mamma. när yngsta barnet grät lite av trötthet och jag skulle natta fick jag ännu en spydig kommentar och det är ren elakhet som kommer ut. Blev så otroligt sårad, jag grät för jag kände mig fruktansvärt krängt och visst liten gnutta avundsjuka när man ser de i sin närhet vad som sker på denna dag.
Vart inga många timmar sömn men många tårar och en fundering på vad kan jag ändra detta och få det bättre.
Så på söndag gjorde jag allt för att det inte skulle kunna bli en situation men det spelade absolut ingen jävla roll hur jag gjorde och hur ödmjuk, vänlig ton, jag gjorde precis allt i min makt jag kunde men jag fick spydigheter och de var verkligen elaka kommentarer.

Försökte prata med honom på kvällen och han erkände att han gjorde det på rent vilje. Jag trodde jag skulle rasa ihop. ahr aldrig känt mig så förnedrad som dessa 2 veckorna.

Jag kan göra det väldigt enkelt och bryta upp och starta om utan honom. Men det är inte så enkelt som de kan låta.
Sedan lördagen har jag för att hålla ihop stängt av allt känslomässigt bara för att kunna samla kraft och försöka hitta en bra lösning på dessa episoder. Jag hoppas att träff men en väldigt duktig läkare inom detta område kan kunna svara och hjälpa så det går att hantera dessa episoder. För när detta sker är det inte min man utan det är "sjukdomen" som träder fram och det värker i mitt hjärta för på nått sätt finns kärleken för honom.

De som drabbas värst i denna sjukdom är inte den som insjuknar då de efter en tid tappar sjukdomsinsikten och det blir en vardag för dem. Men för oss som är anhäriga får bära på störta stenarna och som får ta alla smällar. Det tar fruktansvärt på en psyke när man ska ha koll på allt som rör familjen, hem, skola, tider. Man måste ha ett jäkla hästminne och nästan bli ett kontrollfreak för att kunna rodda sig själv + alla andra i familjen.

 

Just nu hoppas jag på att det finns något som iaf kan lindra och hjälpa oss alla.