Du är mitt allt.blogg.se

Var ett tag sen jag skrev och det har varit många dalar men än kan det komma positiva händelser/glimtar.

Jag ser förändringar går sakta fram. den första fasen har lagt sig och nu är han inte våldsam som under den första tiden. Nu har det lagt sig men nu har det kommit till den stunden sakta tappar han sjukdomsinsikten. De episoder som är nu tar hårdare på mitt psyke och än så länge går det bara ut över mig. Det är sjukt många prövningar jag går igenom.
Kan kort säga att de senaste 2 veckorna har verkligen fått mig att fundera på om jag kommer orka gå igenom detta.
Tänk att den du delar ditt liv med dagligen när du pratar allmänt eller pratar om dagens middag, allt som gäller barnen som man måste prata om. Vi som par och tex framtid så får det ena spydiga svaret efter det andra och jag lovar dig hur jag än lägger fram det så får jag spydighet.

På alla hjärtans dag fick jag veta att den dagen har ingen betydelse för honom inte ens en tanke fick jag eller kram. bara en kram/puss hade gjort min dag. jag ordnade lite gott som han tycker om och letat fram ett riktigt gott recept för att göra det extra mysigt men jag tappade allt. så jag sa att han kunde ha sagt det tidigare så behövde man inte känna sig mindre värd är 'kattpiss".

Jag valde att ta ett steg bakåt under kvällen på lördagen 14/2 och undvika alla situationer där det kunde uppstå diskussioner eller spydiga svar tillbaka.
det som gör det hela värre är att ett av våra barn har tagit efter sin pappas beteende mot mig de är inte lätt att bemöta det i vissa stunder men jag gör mitt bästa som mamma. när yngsta barnet grät lite av trötthet och jag skulle natta fick jag ännu en spydig kommentar och det är ren elakhet som kommer ut. Blev så otroligt sårad, jag grät för jag kände mig fruktansvärt krängt och visst liten gnutta avundsjuka när man ser de i sin närhet vad som sker på denna dag.
Vart inga många timmar sömn men många tårar och en fundering på vad kan jag ändra detta och få det bättre.
Så på söndag gjorde jag allt för att det inte skulle kunna bli en situation men det spelade absolut ingen jävla roll hur jag gjorde och hur ödmjuk, vänlig ton, jag gjorde precis allt i min makt jag kunde men jag fick spydigheter och de var verkligen elaka kommentarer.

Försökte prata med honom på kvällen och han erkände att han gjorde det på rent vilje. Jag trodde jag skulle rasa ihop. ahr aldrig känt mig så förnedrad som dessa 2 veckorna.

Jag kan göra det väldigt enkelt och bryta upp och starta om utan honom. Men det är inte så enkelt som de kan låta.
Sedan lördagen har jag för att hålla ihop stängt av allt känslomässigt bara för att kunna samla kraft och försöka hitta en bra lösning på dessa episoder. Jag hoppas att träff men en väldigt duktig läkare inom detta område kan kunna svara och hjälpa så det går att hantera dessa episoder. För när detta sker är det inte min man utan det är "sjukdomen" som träder fram och det värker i mitt hjärta för på nått sätt finns kärleken för honom.

De som drabbas värst i denna sjukdom är inte den som insjuknar då de efter en tid tappar sjukdomsinsikten och det blir en vardag för dem. Men för oss som är anhäriga får bära på störta stenarna och som får ta alla smällar. Det tar fruktansvärt på en psyke när man ska ha koll på allt som rör familjen, hem, skola, tider. Man måste ha ett jäkla hästminne och nästan bli ett kontrollfreak för att kunna rodda sig själv + alla andra i familjen.

 

Just nu hoppas jag på att det finns något som iaf kan lindra och hjälpa oss alla.