svag eller stark
Många veckor har blivit månader. Tanken och funderingar funnits längre tid. Men jag har hela tiden haft hoppet att det ska ske en förändring även om det bara var en liten. Men inget har hänt. Jag har min egen hälsa som inte är den bästa. jag har alltid tagit mina barn och den man jag lever med och har satt mig själv i sista hand.
Som exempel: Han har gått upp mer än 20kg (detta gör mig absolut inget när det gäller hans utseende) men när det gäller hälsan och att har en fruktansvärda snarkningar så jag får knappt sova, "sparkar" (knuffar och petar med foten i baken på han) skulle man se det på håll skulle man säkert få sig ett skratt.(föreställer bilden att han ligger på sidan med ryggen mot dig och du verkligen trycker till i arslet och ja det blir bra 1-2min. bjuder på detta skratt)
jag vet att börjar han bara ta korta promenader så blir det bättre eller han har förmånen till gratis gym som ligger på arbetsplatsen ca 500m dit. detta är en sak jag har haft som en önskan att han skulle kunna göra för min skull så jag skulle få sova och fler bättre dagar. Men NEJ, erbjudet sig att sova på soffan om jag säger till under natten men han är helt borta så de spelar ingen roll, samt han snarkar för högt.
Under de 2 veckor som varit har jag kommit till insikt att jag varje dag går på hel spänd och trippar på tårna för att inte han skall få sina episoder. Jag kan inte leva på detta sätt hur mycket kärlek det även skulle finnas så funkar inte livet så. Men när jag har sutit och läst olika ämnen inom socialt arbete fann jag ett ämne som jag själv varit med om tidigare och det är misshandel och efter det förhållande lovade jag mig själv att våga säga ifrån och aldrig acceptera eller leva i ett sånt förhållande.
Det finns något som heter LATENT MISSHANDEL det är när man går på tå, helspänd. Det har varit fr mycket och efter kunnat att sätt ORD på det jag upplever gör att det var ett lättare val även om det är en del av hans sjukdom men det ger honom INTE rätten att behandla en annan människa.
Förra veckan var många bra dagar ända tills på fredagen. Jag tog upp och lyfte upp honom vilka bra dagar det har varit men på kvällen var det kört. varför höll jag inte käften :( sen var det ett jävla helvete tänkte för mig själv att ta ett steg bakåt.
På lördagen hade en riktigt skit dag, tokförkyld och en värk från helvete kunde knappt stå upp. Meningen var att vi skulle handla inne i stan men vi ändrade detta och handlade på byn när jag inte orkade. Han förstod verkade de som. kändes skönt.
Men, sen kom han å frågade om vi skulle handla ändå inne i stan och kanske åka och bowla har inte gjort detta hela familjen tillsammans. jag sa igen hur dålig jag var och vi kunde ta det en annan gång. Sen kom frågan om jag skulle ha något emot att de åkte själva. Jag tycker när man gör en sak första gången så vill jag så gärna få se lyckan i mina barns ögon det är medicin för själen.
Jag berättade hur jag kände och ville att vi gärna kunde ta det en annan helg. då kom spydigheten :(
Det var ju tråkigt att du kände så och inte vi kunde få åka. + en massa negativa ord. jag försökte vara tyst men när han vet att detta är något jag gärna vill få vara med på.
Det blev ett jävla liv hela dagen. Då fick jag nog!
Jag orkar inte ta mer skit! jag har försökt stöttat, jag har tagit emot en massa skit och jag har kastat skit tillbaka. Men i Lördags tog jag det riktiga beslutet om att begära skilsmässa. Tidigare har jag känt när det har varit på tal att jag vill verkligen ge detta en chans många gånger.
papperna är underskrivna och avgiften betald. Jag vill bara slippa allt nu inte behöva bo under samma tak. Men det finns inga lediga lägenheter så jag måste stå ut med detta. När jag vaknade på söndagen så kändes det som ett lugn över att jag tagit beslutet. samma känsla idag. Jag har tagit av mig ringarna och papper från folkbokföringen är beställd. Har både pratat med diverse personer för att kolla vilka möjligheter det finns till hjälp i början för att kunna flytta till en lägenhet. Detta samtal hörde han och det gjorde jag medvetet för han verkar inte tro att jag kommer fullfölja detta.
stark är kanske för att jag tar steget för att göra en förändring för min skull men även barnens.
Jag trodde inte att denna dagen skulle komma och på ett sätt känns det som ett misslyckande men jag vet samtidigt att jag har gjort allt jag kunnat för att få det att funka men det räcker inte till.
känner en sorg och detta är inte alls ett roligt beslut.
känslorna är som en virvelvind. jag satt med en studiegrupp och jag kände hur jag försvann i en dimma, jag vill skrika ur min frustration, besvikelsen, ilskan, sorgen.
Jag vill bara åka hem till mina föräldrar få vara liten och höra att det ordnar sig. Jag är så otroligt tacksam för att ha så fina vänner omkring mig. de är dem och barnen som får mig att hålla huvudet ovan vattenytan.
Som exempel: Han har gått upp mer än 20kg (detta gör mig absolut inget när det gäller hans utseende) men när det gäller hälsan och att har en fruktansvärda snarkningar så jag får knappt sova, "sparkar" (knuffar och petar med foten i baken på han) skulle man se det på håll skulle man säkert få sig ett skratt.(föreställer bilden att han ligger på sidan med ryggen mot dig och du verkligen trycker till i arslet och ja det blir bra 1-2min. bjuder på detta skratt)
jag vet att börjar han bara ta korta promenader så blir det bättre eller han har förmånen till gratis gym som ligger på arbetsplatsen ca 500m dit. detta är en sak jag har haft som en önskan att han skulle kunna göra för min skull så jag skulle få sova och fler bättre dagar. Men NEJ, erbjudet sig att sova på soffan om jag säger till under natten men han är helt borta så de spelar ingen roll, samt han snarkar för högt.
Under de 2 veckor som varit har jag kommit till insikt att jag varje dag går på hel spänd och trippar på tårna för att inte han skall få sina episoder. Jag kan inte leva på detta sätt hur mycket kärlek det även skulle finnas så funkar inte livet så. Men när jag har sutit och läst olika ämnen inom socialt arbete fann jag ett ämne som jag själv varit med om tidigare och det är misshandel och efter det förhållande lovade jag mig själv att våga säga ifrån och aldrig acceptera eller leva i ett sånt förhållande.
Det finns något som heter LATENT MISSHANDEL det är när man går på tå, helspänd. Det har varit fr mycket och efter kunnat att sätt ORD på det jag upplever gör att det var ett lättare val även om det är en del av hans sjukdom men det ger honom INTE rätten att behandla en annan människa.
Förra veckan var många bra dagar ända tills på fredagen. Jag tog upp och lyfte upp honom vilka bra dagar det har varit men på kvällen var det kört. varför höll jag inte käften :( sen var det ett jävla helvete tänkte för mig själv att ta ett steg bakåt.
På lördagen hade en riktigt skit dag, tokförkyld och en värk från helvete kunde knappt stå upp. Meningen var att vi skulle handla inne i stan men vi ändrade detta och handlade på byn när jag inte orkade. Han förstod verkade de som. kändes skönt.
Men, sen kom han å frågade om vi skulle handla ändå inne i stan och kanske åka och bowla har inte gjort detta hela familjen tillsammans. jag sa igen hur dålig jag var och vi kunde ta det en annan gång. Sen kom frågan om jag skulle ha något emot att de åkte själva. Jag tycker när man gör en sak första gången så vill jag så gärna få se lyckan i mina barns ögon det är medicin för själen.
Jag berättade hur jag kände och ville att vi gärna kunde ta det en annan helg. då kom spydigheten :(
Det var ju tråkigt att du kände så och inte vi kunde få åka. + en massa negativa ord. jag försökte vara tyst men när han vet att detta är något jag gärna vill få vara med på.
Det blev ett jävla liv hela dagen. Då fick jag nog!
Jag orkar inte ta mer skit! jag har försökt stöttat, jag har tagit emot en massa skit och jag har kastat skit tillbaka. Men i Lördags tog jag det riktiga beslutet om att begära skilsmässa. Tidigare har jag känt när det har varit på tal att jag vill verkligen ge detta en chans många gånger.
papperna är underskrivna och avgiften betald. Jag vill bara slippa allt nu inte behöva bo under samma tak. Men det finns inga lediga lägenheter så jag måste stå ut med detta. När jag vaknade på söndagen så kändes det som ett lugn över att jag tagit beslutet. samma känsla idag. Jag har tagit av mig ringarna och papper från folkbokföringen är beställd. Har både pratat med diverse personer för att kolla vilka möjligheter det finns till hjälp i början för att kunna flytta till en lägenhet. Detta samtal hörde han och det gjorde jag medvetet för han verkar inte tro att jag kommer fullfölja detta.
stark är kanske för att jag tar steget för att göra en förändring för min skull men även barnens.
Jag trodde inte att denna dagen skulle komma och på ett sätt känns det som ett misslyckande men jag vet samtidigt att jag har gjort allt jag kunnat för att få det att funka men det räcker inte till.
känner en sorg och detta är inte alls ett roligt beslut.
känslorna är som en virvelvind. jag satt med en studiegrupp och jag kände hur jag försvann i en dimma, jag vill skrika ur min frustration, besvikelsen, ilskan, sorgen.
Jag vill bara åka hem till mina föräldrar få vara liten och höra att det ordnar sig. Jag är så otroligt tacksam för att ha så fina vänner omkring mig. de är dem och barnen som får mig att hålla huvudet ovan vattenytan.